God natt inlägg
Hej. Jag sitter just nu hemma hos Linnea. Hon sover. Jag vet inte vad jag ska göra riktigt så bestämde att ett inlägg på bloggen kunde vara en bra idé.
Jag är hos Linnea som sagt, det är finfint. Att äntligen vara med någon som förstår mig och accepterar mig. Jag vet inte varför jag är så jävla ledsen hela tiden. Det skärmmer mig. Hon dömmer mig inte, jag får gråta exakt hur mycket jag vill. Det känns på något vis skönt att komma ifrån pojken lite. Fast jag saknar honom som ini helvete. Men det har varit lite konstigt mellan oss. Jag får känslan av att han inte vill ha mig där. Vet inte om det är jag som är paranoid. Men det känns verkligen som att han bara tycker jag är jobbig. Jag försöker att inte visa mina känslor som hela tiden växlar i tvära kast, men det är extremt svårt. Och jag vill att han ska visa att jag är uppskattad mer än vad han gör. Jag vill att han ska ta intiativ till en kram och en puss. Jag vill att han ska lägga armen om mig och hålla om mig länge. Jag vill bara att han ska ta intiativ. Utan det känns det som att han inte älskar mig. Jag vet att jag är fånig. Jätte fånig, helt galet urlöjlig. Men är det fel? Att vilja att ens kille ska vara lite mer romantisk? Klart jag älskar honom som han är nu, han är så jävla fin. Ibland önskar man bara fler saker. That's all. Och sen vet jag att jag är en svår person att vara ihop med, men när jag saknar vissa av dessa sakerna så känner jag att jag bara blir jobbig, att jag blir någon annan. Jag blir... ledsen. Jag blir ledsen när det är så. Men jag vet att det är mina egna problem. Jag borde tycka om mig själv mer, inte vara så besatt av vad andra tycker och söka så mycket bekräftelse ifrån dem. Jag måste fan jobba på det här. Jag vill vara en bra flickvän, inte en desperat dåre.
Idag har även jag och Linnea varit på restuarang. Det var ok väl där men ångesten kom småkrypande efteråt. Jag känner mig tjock som fan. Speciellt nu när jag har ätit så jävla mycket under jul/nyår/lovet. Jag vill och måste gå ner till mina 55 kg. Det ska bara gå. Även om det kommer vara kämpigt som fan, även om pojken min kommer bli arg, även om mamma och alla komemr bli oroliga. Det ska bara gå. Så är det. Jag vill bara vara smal. Jag måste sluta äta. Jag måste sluta. Jag måste. Jag vill bli vacker. Jag vet att 55 kg är ganska lite när jag är 1.80 lång, men det är inte orimligt. Fuck this shit.
Nu orkar jag inte skriva mer. Eller rättare sagt orkar inte tänka. Puss
Jag är hos Linnea som sagt, det är finfint. Att äntligen vara med någon som förstår mig och accepterar mig. Jag vet inte varför jag är så jävla ledsen hela tiden. Det skärmmer mig. Hon dömmer mig inte, jag får gråta exakt hur mycket jag vill. Det känns på något vis skönt att komma ifrån pojken lite. Fast jag saknar honom som ini helvete. Men det har varit lite konstigt mellan oss. Jag får känslan av att han inte vill ha mig där. Vet inte om det är jag som är paranoid. Men det känns verkligen som att han bara tycker jag är jobbig. Jag försöker att inte visa mina känslor som hela tiden växlar i tvära kast, men det är extremt svårt. Och jag vill att han ska visa att jag är uppskattad mer än vad han gör. Jag vill att han ska ta intiativ till en kram och en puss. Jag vill att han ska lägga armen om mig och hålla om mig länge. Jag vill bara att han ska ta intiativ. Utan det känns det som att han inte älskar mig. Jag vet att jag är fånig. Jätte fånig, helt galet urlöjlig. Men är det fel? Att vilja att ens kille ska vara lite mer romantisk? Klart jag älskar honom som han är nu, han är så jävla fin. Ibland önskar man bara fler saker. That's all. Och sen vet jag att jag är en svår person att vara ihop med, men när jag saknar vissa av dessa sakerna så känner jag att jag bara blir jobbig, att jag blir någon annan. Jag blir... ledsen. Jag blir ledsen när det är så. Men jag vet att det är mina egna problem. Jag borde tycka om mig själv mer, inte vara så besatt av vad andra tycker och söka så mycket bekräftelse ifrån dem. Jag måste fan jobba på det här. Jag vill vara en bra flickvän, inte en desperat dåre.
Idag har även jag och Linnea varit på restuarang. Det var ok väl där men ångesten kom småkrypande efteråt. Jag känner mig tjock som fan. Speciellt nu när jag har ätit så jävla mycket under jul/nyår/lovet. Jag vill och måste gå ner till mina 55 kg. Det ska bara gå. Även om det kommer vara kämpigt som fan, även om pojken min kommer bli arg, även om mamma och alla komemr bli oroliga. Det ska bara gå. Så är det. Jag vill bara vara smal. Jag måste sluta äta. Jag måste sluta. Jag måste. Jag vill bli vacker. Jag vet att 55 kg är ganska lite när jag är 1.80 lång, men det är inte orimligt. Fuck this shit.
Nu orkar jag inte skriva mer. Eller rättare sagt orkar inte tänka. Puss
Kommentarer
Trackback
