ArgaBella

Hej. Just nu är det bara piss åt helvete. Jag vet inte vad det är. Det enda positiva i mitt lov är att jag forstätter gå ner i vikt (www.bellasviktresa.blogg.se) och att min mamma kommer idag.
Igår var en helvetes kväll. allt kändes så meningslöst, så tomt, så ensamt. Jag ringde och pratade med Orana, vilket kändes helt okej. Sedan tog jag min nattmedicin och PANG. Så var det förstört. Jag ringde Orana igen (vilket jag inte minns ett skit av) och Linnea (som jag inte heller minns). Men Orana sa att jag skötte mig bra igår så jag är inte orolig över att jag sagt någonting dumt. Så som "JAG VILL DÖ! ALLA HATAR MIG! JAG TÄNKER TA LIVET AV MIG!" som jag brukar säga när jag är hög på Stilnocten. Men det Orana inte vet är att jag skar mig igår. Inget allvarligt, utan mest lite mini-cut. Tycker ju jag då, sedan vet man inte vad andra tycker. Linnea brukar alltid tycka jag är knäpp då jag (enligt henne) tycker att ett djupt sår är ytligt etc. Men skit i det. Jag behövde inte sy i.a.f. Men jag ångrar mig inte. det enda jag ångrar är att jag inte skar mig djupare. Det är ju det jag vill emd självskadandet. Så det känns som att jag är tillbaka på ruta ett igen. Med samma gamla tankemönster som innan. Jag vet inte vad det kan bero på. Min terapeut TS tror att det beror på att min kropp är inställd på svält för att jag bara får i mig 500 kcal om dagen. Men det tror inte jag. Jag tror att det är en "period" (som varat i fucking 6 år, med ned och upp-gångar). Jag vet inte hur jag ska klara av denna perioden. Och det gör det inte bättre av att jag har massa mediciner osm jag inte tagit i lägenheten. Jag brukar spola ner de jag inte tar emn i och med att jag mår som jag gör kan jag inte förmå mig att slänga dem. Det är en trygghet med också en fara. För vem vet vad jag gör när ångesten attakerar mig?

jag känner mig ensam. jag har inga att umgås med. Visst, jag går till praktiken nästan varenda dag. (Cornelia, min APU är i hemtjänsten Vilan/Åsum). Men jag får inte ut det sociala med dem. men det är ingen i klassen som hört av sig fast jag hört av mig tilld em. Jag känenr knappt någon i kristianstad fast jag bott här i fucking 1,5 år! (Oj, det är ju lång tid ju..). Vad är det för fel på mig? Varför hatar alla mig? Varför är jag som jag är? Jag vill bara bli omtyckt. Jag vill känna mig omtyckt. men jag fattar att de inte kan tycka om en värdelös hora, en misslyckad ful, fet, äcklig hora. Men man hade önskat att någon kunde se bortom det där. Och kanske, kanske se något bra i mig. För alla har väl något bra, eller? Jag vet inte. Jag själv tycker jag är genom dålig och värdelös och saknar förmågan av "bra-het". men jag vet inte. Det är ju mina tankar, känslor. Och jag tror på dem, fast jag lovat TS att tvivla och sätta mig emot dem. men när det hela tiden blir bekräftat. Varje dag. Hur ska jag då sätta mig emot saker som är överbevisat? Svårt det där.

jaja, nu ska jag dra. Hoppas ni har det bättre än mig. <3