ArgaBella

Hej alla. Har inte skrivit på ett tag. Just nu är det jävligt. Varit kaotiskt de senaste dagarna. I söndags så mådde jag inte alls bra och jag hade så jävla stark ångest och var så jävla ledsen. Ringde Orana mitt i natten och sa att jag skulle ta livet av mig. Satt och grät och hade tabletter framför mig, men personalen JK lugnade mig lite grann, vi bestämde att jag skulle göra lite saker och sedan försöka sova. Jag kunde inte och ingenting hjälpte så jag skar mig. Sedan ringde jag JK igen och bara grät och sa att jag ville dö, att jag inte kunde slänga tabletterna, att någon måste hämta mig, att jag inte litar på mig själv mm. Men ingen kunde hämta mig. Pratade i yttligare en timme och bestämde att jag skulle ta första bästa bussen på morgonen ut till Orana. Han skulle ringa vid 07. När vi lagt på kunde jag inte somna så jag tog 10 extra propavan och däckade. Vaknade av att JK stod i min säng och försökte väcka mig. Sedan somnade jag om. Sedan gick jag upp och JK var helt i upplösningstillstånd. Han var jätte rädd och trodde att jag hade dött och jag fick skit dåligt samvete. Han hade ringt mig säkert 20 ggr men jag hade inte svarat. Vilket berodde på att jag däckade vid 04 med massa sömnmedicin i kroppen. Vi åkte till Orana, sov i bilen och sov fram till 12 på Orana. Sen var det soc möte. Mötet gick bra men jag bara grät och grät hela dagen. Jag vet inte varför. Allting är bara piss.
Nu är jag hemma i min lägenhet igen. Disk, saker, blod över alla golven + sängkläderna, gamal mat mm. Så det är bara att städa.
Har sådan stark ångest just nu att jag inte vet vad jag ska ta vägen. känner mig ledsen och tom. Jag vill bara springa långt bort. Jag har ont i benen efter skärsåren som är öppna och fastnar i mina byxor hela tiden jag har en sten på bröstet, det känns så i.a.f, och någon som sticker knivar i mitt hjärta.

har prov imorgon. Känns jobbigt. Men jag har pluggat riktigt mycket så jag hoppas det går bra. Sedan ska jag fika med Daria och senare på möte. Hetsigt. Jag fattar inte hur jag ska palla skolan imorgon. Som vanligt måste jag dra på mig en jävla fasad. Så ingen märker någonting. just nu, i ångestens hetta, önskar jag att jag tog alla de tabletterna. Så jag slipper känna, tänka, finnas. Jag försöker tänka annorlunda. men självmordstankarna är så jävla starka. Jag vet att många tycker det är fegt och egoistiskt med självmord, men jag bryr mig inte. jag har ingenting. jag har bara en jävla massa känslor som förstör för mig.
Samtidigt vet jag att jag börjar få ett liv igen, ett värdigt sådant. allt är komplicerat.

När jag tittar mig omrking ser jag misär. Mörkt och kallt, fotspår av blod och pölar av blod, gamal disk, stökigt, damm, fimpar i dricksglas inomhus, öl- och ciderburkar, rakblad, tabletter... osv.. Vad är det för liv egentligen?