K.U.K
Fan. Fan. Fan. Fan.
Jävla skit.
Varför är jag en sådan jävla idiot? Varför är jag en dryg, värdelös, äcklig, fet, misslyckad jävla hora?
Jag är på dåligt humör. Jämt. Vilket gör att alla andra hatar mig. Det var riktigt längesedan som jag ville skära mig, men nu vill jag det. Men jag ska inte.
Okej, vart ska jag börja?
Hmm.. På senaste tiden har jag börjat må sämre. mitt allmäntillstånd är typ tomhet. Jag är tom. I ögonen, i mitt kroppspråk är jag tom. Jag tycker ingenting är roligt eller kul. Saker som alltid har intresserat mig intresserar mig inte längre. Jag har börjat skämmas igen för allting jag säger. Och då menar jag verkligen allting. Jag är bara negativ i allting jag säger och jag känner mig fruktansvärt ledsen hela tiden. Jag har börjat ta allting personligt igen. Maten är värre än någonsin och trots att jag väger mindre än någonsin så känner jag mig fetare än någonsin tidigare. Jag har gett upp på mina ideal. Jag är helt enkelt deprimerad igen. Och då blir jag ännu mer borderline.
Allt detta leder till att folk tar avstånd från mig och att jag och Staf bråkar hela tiden. Jag vill inte bråka med Staf. Jag är så jävla rädd att han ska lämna mig. Och om han lämnar mig, finns jag kvar då? Han och min vän Linnea är de enda två som håller mig över ytan. Det är inte så att jag vill dö. Jag har bara ingen livsglädje kvar. Alla tjatar om att jag måste gå till läkaren och be om hjälp. Men jag orkar inte. jag vill bara att det ska lösa sig av sig själv. jag vill bara att det ska finnas något magiskt ord som gör att jag blir bra igen, på riktigt. Inte bara tillfälligt. Jag trodde att allt skulle bli bra., Jag är snart utskriven från orana, träffar dem knappt längre. Jag har ingen kontakt (nästan) med psykiatrin. Jag klarar skolan perfekt. Jag har en underbar pojkvän. Jag har precis fått ett sommarjobb på enn äldreboende som jag ville och jag ska snart flytta ifrån kristianstad. men ändå är det något som fattas. Jag vill ju bli normal. Jag vill vill vill..
Jag hatar mig själv mer än vanligt nu också. Det är inte konstigt att jag och staf alltid bråkar när jag inte tror på att han älskar mig. För vem fan kan älska en sådan som jag? JAG ÄR ETT ÄCKEL! JAG ÄR VÄRDELÖS! JAG ÄR FUL! JAG ÄR TJOCK! JAG... JAG ÄR FAN DET VIDRIGASTE SOM FINNS!!!!!
Och jag vill bara bli smal. Mitt BMI är på 18.8 så det räknas ju som underviktig. Men jag kan inte se det. När jag kollar mig i Spegeln är jag bara så jävla fet. jag vill inte äta. Jag spyr mer än vanligt och allting känns bara hopplöst. Ja, det är fan så det känns. Hopplöst. Hopplöst Hopplöst.
Det känns som att allting går i en jävla ond cirkel. Är det inte det ena är det det andra. MEN JAG VILL BARA ATT DET SKA SLUTA!! Har inte jag mått dåligt så det räcker? Har inte jag fått min bit av dåligt mående?
Jag vill bara att detta jobbiga ska ha ett slut. KUK
Jävla skit.
Varför är jag en sådan jävla idiot? Varför är jag en dryg, värdelös, äcklig, fet, misslyckad jävla hora?
Jag är på dåligt humör. Jämt. Vilket gör att alla andra hatar mig. Det var riktigt längesedan som jag ville skära mig, men nu vill jag det. Men jag ska inte.
Okej, vart ska jag börja?
Hmm.. På senaste tiden har jag börjat må sämre. mitt allmäntillstånd är typ tomhet. Jag är tom. I ögonen, i mitt kroppspråk är jag tom. Jag tycker ingenting är roligt eller kul. Saker som alltid har intresserat mig intresserar mig inte längre. Jag har börjat skämmas igen för allting jag säger. Och då menar jag verkligen allting. Jag är bara negativ i allting jag säger och jag känner mig fruktansvärt ledsen hela tiden. Jag har börjat ta allting personligt igen. Maten är värre än någonsin och trots att jag väger mindre än någonsin så känner jag mig fetare än någonsin tidigare. Jag har gett upp på mina ideal. Jag är helt enkelt deprimerad igen. Och då blir jag ännu mer borderline.
Allt detta leder till att folk tar avstånd från mig och att jag och Staf bråkar hela tiden. Jag vill inte bråka med Staf. Jag är så jävla rädd att han ska lämna mig. Och om han lämnar mig, finns jag kvar då? Han och min vän Linnea är de enda två som håller mig över ytan. Det är inte så att jag vill dö. Jag har bara ingen livsglädje kvar. Alla tjatar om att jag måste gå till läkaren och be om hjälp. Men jag orkar inte. jag vill bara att det ska lösa sig av sig själv. jag vill bara att det ska finnas något magiskt ord som gör att jag blir bra igen, på riktigt. Inte bara tillfälligt. Jag trodde att allt skulle bli bra., Jag är snart utskriven från orana, träffar dem knappt längre. Jag har ingen kontakt (nästan) med psykiatrin. Jag klarar skolan perfekt. Jag har en underbar pojkvän. Jag har precis fått ett sommarjobb på enn äldreboende som jag ville och jag ska snart flytta ifrån kristianstad. men ändå är det något som fattas. Jag vill ju bli normal. Jag vill vill vill..
Jag hatar mig själv mer än vanligt nu också. Det är inte konstigt att jag och staf alltid bråkar när jag inte tror på att han älskar mig. För vem fan kan älska en sådan som jag? JAG ÄR ETT ÄCKEL! JAG ÄR VÄRDELÖS! JAG ÄR FUL! JAG ÄR TJOCK! JAG... JAG ÄR FAN DET VIDRIGASTE SOM FINNS!!!!!
Och jag vill bara bli smal. Mitt BMI är på 18.8 så det räknas ju som underviktig. Men jag kan inte se det. När jag kollar mig i Spegeln är jag bara så jävla fet. jag vill inte äta. Jag spyr mer än vanligt och allting känns bara hopplöst. Ja, det är fan så det känns. Hopplöst. Hopplöst Hopplöst.
Det känns som att allting går i en jävla ond cirkel. Är det inte det ena är det det andra. MEN JAG VILL BARA ATT DET SKA SLUTA!! Har inte jag mått dåligt så det räcker? Har inte jag fått min bit av dåligt mående?
Jag vill bara att detta jobbiga ska ha ett slut. KUK
