ArgaBella

Hej. Just nu är det bara piss åt helvete. Jag vet inte vad det är. Det enda positiva i mitt lov är att jag forstätter gå ner i vikt (www.bellasviktresa.blogg.se) och att min mamma kommer idag.
Igår var en helvetes kväll. allt kändes så meningslöst, så tomt, så ensamt. Jag ringde och pratade med Orana, vilket kändes helt okej. Sedan tog jag min nattmedicin och PANG. Så var det förstört. Jag ringde Orana igen (vilket jag inte minns ett skit av) och Linnea (som jag inte heller minns). Men Orana sa att jag skötte mig bra igår så jag är inte orolig över att jag sagt någonting dumt. Så som "JAG VILL DÖ! ALLA HATAR MIG! JAG TÄNKER TA LIVET AV MIG!" som jag brukar säga när jag är hög på Stilnocten. Men det Orana inte vet är att jag skar mig igår. Inget allvarligt, utan mest lite mini-cut. Tycker ju jag då, sedan vet man inte vad andra tycker. Linnea brukar alltid tycka jag är knäpp då jag (enligt henne) tycker att ett djupt sår är ytligt etc. Men skit i det. Jag behövde inte sy i.a.f. Men jag ångrar mig inte. det enda jag ångrar är att jag inte skar mig djupare. Det är ju det jag vill emd självskadandet. Så det känns som att jag är tillbaka på ruta ett igen. Med samma gamla tankemönster som innan. Jag vet inte vad det kan bero på. Min terapeut TS tror att det beror på att min kropp är inställd på svält för att jag bara får i mig 500 kcal om dagen. Men det tror inte jag. Jag tror att det är en "period" (som varat i fucking 6 år, med ned och upp-gångar). Jag vet inte hur jag ska klara av denna perioden. Och det gör det inte bättre av att jag har massa mediciner osm jag inte tagit i lägenheten. Jag brukar spola ner de jag inte tar emn i och med att jag mår som jag gör kan jag inte förmå mig att slänga dem. Det är en trygghet med också en fara. För vem vet vad jag gör när ångesten attakerar mig?

jag känner mig ensam. jag har inga att umgås med. Visst, jag går till praktiken nästan varenda dag. (Cornelia, min APU är i hemtjänsten Vilan/Åsum). Men jag får inte ut det sociala med dem. men det är ingen i klassen som hört av sig fast jag hört av mig tilld em. Jag känenr knappt någon i kristianstad fast jag bott här i fucking 1,5 år! (Oj, det är ju lång tid ju..). Vad är det för fel på mig? Varför hatar alla mig? Varför är jag som jag är? Jag vill bara bli omtyckt. Jag vill känna mig omtyckt. men jag fattar att de inte kan tycka om en värdelös hora, en misslyckad ful, fet, äcklig hora. Men man hade önskat att någon kunde se bortom det där. Och kanske, kanske se något bra i mig. För alla har väl något bra, eller? Jag vet inte. Jag själv tycker jag är genom dålig och värdelös och saknar förmågan av "bra-het". men jag vet inte. Det är ju mina tankar, känslor. Och jag tror på dem, fast jag lovat TS att tvivla och sätta mig emot dem. men när det hela tiden blir bekräftat. Varje dag. Hur ska jag då sätta mig emot saker som är överbevisat? Svårt det där.

jaja, nu ska jag dra. Hoppas ni har det bättre än mig. <3

Ibland önskar jag att jag våre någon annan. Någon med ett skratt. Någon med friska perspektiv och inte det samma gamla eländiga evghetstänket svart/vitt. Jag är så trött på att allting är Skit bra eller Skit dåligt, Roligt eller Tråkigt, Ensamt eller Fullt, Nöjd eller Missnöjd. varför jag jhag inte bara vara lagom?

Idag har varit ett konstigt helvete. Jag var på gott humör men sedan hamnade jag ute på Orana. Samtalet med TS gick bra men sedan gick allt åt helvete. Jag var bara ivägen. Vart jag än var så skulle jag gå, vad jag än sa så var jag tvungen att vara tyst. De lovade, de svek. Jag kände mig bara dum och grät och grät. Jag var så jävla ledsen och rädd för verkligenheten att jag förjade gråta när en hund stirrade på mig och sprang runt mig för jag antog att det var i ilska från hunden. Jag har varit jävla känslig. Men personalen säger bara "det har hänt saker med en annan flicka, vi måste fixa det först".. MEN JAG DÅ? Jag vet att det kanske låter själviskt. Men bara för att jag bor i utsluss klarar jag inte allting själv. Jag mår fortfarande dåligt. Jag har ångest, jag gråter hela tiden och jag är rädd för det "frisk" där ute, för jag är ite van vid det. JAG BEHÖVER HJÄLP JAG OCKSÅ! Jag är inte frisk än. Jag måste få kunna prata, få kunna vara, få kunna vara rädd, ledsen, ångestfylld fortfarande fast jag inte bor på Orana längre. Men nej. Jag är ju en "stor flicka". Jag ska klara saker och ting själv. Men om jag inte kan det då?

Jag känner mig tung. Snart är min tid här hemma i Varberg slut och det känns sådär. Att komma tillbaka till verkligheten. Jag har levt lite dröm/semester liv denna veckan. Jag har varit lite berusad alla dagar förutom 2, jag har inte pluggat någonting (nästan) och bara ätit gott. Det har ju varit en kaotisk vecka också, jag har haft extrem ångest och känns mig ledsen. Men med några öl i kroppen varje dag blir det lite lugnare. Nu har man ju inte lugnande mediciner utskrivna längre så man får ta till det som finns.
Och nu ska jag återvänta. Till helvetet som består av skolarbeten och prestationsångest, ensamhet och tårar. Men jag kan inte leva såhär hela mitt liv. Det går ju inte. Just nu är jag extremt bakfull så jag vill aldrig mer dricka någonting, men om någon hade erbjudit mig en öl nu hade jag inte tvekat, inte en sekund. Jag hade halsat i mig den och bett om en ny. Det är lite beroendeframkallande med alkohol och jag som har den genen borde ta det lugnt. Men det går inte. Jag älskar känslan av fylla.

Känner mig otillräcklig och på något sätt overklig.

Tjenis penis. Jag har börjat min blogg om vikten. Följ mig på www.bellasviktresa.blogg.se 

Idag är det sådär. Har lagat mat och känner mig just nu helt matt på något sätt. Suck Hoppas ni har det bättre!

Hej alla. Har inte skrivit på ett tag. Just nu är det jävligt. Varit kaotiskt de senaste dagarna. I söndags så mådde jag inte alls bra och jag hade så jävla stark ångest och var så jävla ledsen. Ringde Orana mitt i natten och sa att jag skulle ta livet av mig. Satt och grät och hade tabletter framför mig, men personalen JK lugnade mig lite grann, vi bestämde att jag skulle göra lite saker och sedan försöka sova. Jag kunde inte och ingenting hjälpte så jag skar mig. Sedan ringde jag JK igen och bara grät och sa att jag ville dö, att jag inte kunde slänga tabletterna, att någon måste hämta mig, att jag inte litar på mig själv mm. Men ingen kunde hämta mig. Pratade i yttligare en timme och bestämde att jag skulle ta första bästa bussen på morgonen ut till Orana. Han skulle ringa vid 07. När vi lagt på kunde jag inte somna så jag tog 10 extra propavan och däckade. Vaknade av att JK stod i min säng och försökte väcka mig. Sedan somnade jag om. Sedan gick jag upp och JK var helt i upplösningstillstånd. Han var jätte rädd och trodde att jag hade dött och jag fick skit dåligt samvete. Han hade ringt mig säkert 20 ggr men jag hade inte svarat. Vilket berodde på att jag däckade vid 04 med massa sömnmedicin i kroppen. Vi åkte till Orana, sov i bilen och sov fram till 12 på Orana. Sen var det soc möte. Mötet gick bra men jag bara grät och grät hela dagen. Jag vet inte varför. Allting är bara piss.
Nu är jag hemma i min lägenhet igen. Disk, saker, blod över alla golven + sängkläderna, gamal mat mm. Så det är bara att städa.
Har sådan stark ångest just nu att jag inte vet vad jag ska ta vägen. känner mig ledsen och tom. Jag vill bara springa långt bort. Jag har ont i benen efter skärsåren som är öppna och fastnar i mina byxor hela tiden jag har en sten på bröstet, det känns så i.a.f, och någon som sticker knivar i mitt hjärta.

har prov imorgon. Känns jobbigt. Men jag har pluggat riktigt mycket så jag hoppas det går bra. Sedan ska jag fika med Daria och senare på möte. Hetsigt. Jag fattar inte hur jag ska palla skolan imorgon. Som vanligt måste jag dra på mig en jävla fasad. Så ingen märker någonting. just nu, i ångestens hetta, önskar jag att jag tog alla de tabletterna. Så jag slipper känna, tänka, finnas. Jag försöker tänka annorlunda. men självmordstankarna är så jävla starka. Jag vet att många tycker det är fegt och egoistiskt med självmord, men jag bryr mig inte. jag har ingenting. jag har bara en jävla massa känslor som förstör för mig.
Samtidigt vet jag att jag börjar få ett liv igen, ett värdigt sådant. allt är komplicerat.

När jag tittar mig omrking ser jag misär. Mörkt och kallt, fotspår av blod och pölar av blod, gamal disk, stökigt, damm, fimpar i dricksglas inomhus, öl- och ciderburkar, rakblad, tabletter... osv.. Vad är det för liv egentligen?

Hello. Det var inget positivt inlägg igår. men som sagt, jag var riktigt hög på sömnmedicinen. Minns det inte ens >.<.

Idag har allt varit åt helvete jävla piss. Provet imorse gick riktigt käpp rätt åt skogen. Allting blev fel och ingenting stämde överens med vartannat. Vill bara ge upp skolan. Vill bara kasta runt alla saker i klassrummet, ta sönder rutorna, peka fuck you och bara gå. Gå långt därifrån. Gå in i en annan värld. För som det är just nu vet jag knappt om jag orkar leva. Sedan på Etik och Livsfrågor nu på eftermiddagen brast jag ut i storgråt mitt under lektionstid och fick gå snabbt som attan ut ur klassrummet, ta en cigg och ringa mamma. Vem kom inte då? jodå, vår snälla lärare Rune. Som såklart skulle "lägga sig i". Pinsamt. Men vafan ska jag göra? Det har tagit helt å hållet stopp för mig nu. Jag känner mig så jävla nedgången. Och jag orkar knappt hålla fasaden uppe. Som idag, då brast den. Och jag är besviken för det. Besviken på mig själv. jag kan/vill inte visa mig svag. Vem tycker om en svag, inåtvänd och extremt känslostyrd människa? Men varje gång jag ler ett leende, varje gång jag skrattar dör jag också lite innombords. För det är extremt sällan äkta. Ingenting av skratten, av leendena eller av min sociala kapasitet är äkta. Jag är ett jävla nervvrak! Varför kan jag inte vara som alla andra? Varför måste jag vara en så jävla fet, äcklig, ful, misslyckad HORA! Varför kan jag inte vara någon annan? Jag hatar mig själv. Jag hatar min kropp. Jag hatar mina tankesätt. jag hatar hela jävla fucking mig. Jag är en jävla fitta. Jag förstår inte hur värdelös man kan vara. hur oduglig man kan vara. men tydligen kan någon det. Tydligen jag. det är som att orden går runt runt runt runt runt i mitt huvud och spelas upp om och om och om och om igen. "Din värdelösa hora, du är äcklig, fet misslyckad. Du är oduglig. du är inget annat än en jävla hora. äckliga fitta, fattar du det Bella? Ingen kan tycka om dig" OCH JAG KAN INTE SLUTA LYSSNA. FÖR SÅ JÄVLA RÄTT MINA TANKAR HAR.

Nu ska jag träffa en personal från Orana. Vi ska ut och äta. Hejdå <3