God natt inlägg
Hej. Jag sitter just nu hemma hos Linnea. Hon sover. Jag vet inte vad jag ska göra riktigt så bestämde att ett inlägg på bloggen kunde vara en bra idé.
Jag är hos Linnea som sagt, det är finfint. Att äntligen vara med någon som förstår mig och accepterar mig. Jag vet inte varför jag är så jävla ledsen hela tiden. Det skärmmer mig. Hon dömmer mig inte, jag får gråta exakt hur mycket jag vill. Det känns på något vis skönt att komma ifrån pojken lite. Fast jag saknar honom som ini helvete. Men det har varit lite konstigt mellan oss. Jag får känslan av att han inte vill ha mig där. Vet inte om det är jag som är paranoid. Men det känns verkligen som att han bara tycker jag är jobbig. Jag försöker att inte visa mina känslor som hela tiden växlar i tvära kast, men det är extremt svårt. Och jag vill att han ska visa att jag är uppskattad mer än vad han gör. Jag vill att han ska ta intiativ till en kram och en puss. Jag vill att han ska lägga armen om mig och hålla om mig länge. Jag vill bara att han ska ta intiativ. Utan det känns det som att han inte älskar mig. Jag vet att jag är fånig. Jätte fånig, helt galet urlöjlig. Men är det fel? Att vilja att ens kille ska vara lite mer romantisk? Klart jag älskar honom som han är nu, han är så jävla fin. Ibland önskar man bara fler saker. That's all. Och sen vet jag att jag är en svår person att vara ihop med, men när jag saknar vissa av dessa sakerna så känner jag att jag bara blir jobbig, att jag blir någon annan. Jag blir... ledsen. Jag blir ledsen när det är så. Men jag vet att det är mina egna problem. Jag borde tycka om mig själv mer, inte vara så besatt av vad andra tycker och söka så mycket bekräftelse ifrån dem. Jag måste fan jobba på det här. Jag vill vara en bra flickvän, inte en desperat dåre.
Idag har även jag och Linnea varit på restuarang. Det var ok väl där men ångesten kom småkrypande efteråt. Jag känner mig tjock som fan. Speciellt nu när jag har ätit så jävla mycket under jul/nyår/lovet. Jag vill och måste gå ner till mina 55 kg. Det ska bara gå. Även om det kommer vara kämpigt som fan, även om pojken min kommer bli arg, även om mamma och alla komemr bli oroliga. Det ska bara gå. Så är det. Jag vill bara vara smal. Jag måste sluta äta. Jag måste sluta. Jag måste. Jag vill bli vacker. Jag vet att 55 kg är ganska lite när jag är 1.80 lång, men det är inte orimligt. Fuck this shit.
Nu orkar jag inte skriva mer. Eller rättare sagt orkar inte tänka. Puss
Jag är hos Linnea som sagt, det är finfint. Att äntligen vara med någon som förstår mig och accepterar mig. Jag vet inte varför jag är så jävla ledsen hela tiden. Det skärmmer mig. Hon dömmer mig inte, jag får gråta exakt hur mycket jag vill. Det känns på något vis skönt att komma ifrån pojken lite. Fast jag saknar honom som ini helvete. Men det har varit lite konstigt mellan oss. Jag får känslan av att han inte vill ha mig där. Vet inte om det är jag som är paranoid. Men det känns verkligen som att han bara tycker jag är jobbig. Jag försöker att inte visa mina känslor som hela tiden växlar i tvära kast, men det är extremt svårt. Och jag vill att han ska visa att jag är uppskattad mer än vad han gör. Jag vill att han ska ta intiativ till en kram och en puss. Jag vill att han ska lägga armen om mig och hålla om mig länge. Jag vill bara att han ska ta intiativ. Utan det känns det som att han inte älskar mig. Jag vet att jag är fånig. Jätte fånig, helt galet urlöjlig. Men är det fel? Att vilja att ens kille ska vara lite mer romantisk? Klart jag älskar honom som han är nu, han är så jävla fin. Ibland önskar man bara fler saker. That's all. Och sen vet jag att jag är en svår person att vara ihop med, men när jag saknar vissa av dessa sakerna så känner jag att jag bara blir jobbig, att jag blir någon annan. Jag blir... ledsen. Jag blir ledsen när det är så. Men jag vet att det är mina egna problem. Jag borde tycka om mig själv mer, inte vara så besatt av vad andra tycker och söka så mycket bekräftelse ifrån dem. Jag måste fan jobba på det här. Jag vill vara en bra flickvän, inte en desperat dåre.
Idag har även jag och Linnea varit på restuarang. Det var ok väl där men ångesten kom småkrypande efteråt. Jag känner mig tjock som fan. Speciellt nu när jag har ätit så jävla mycket under jul/nyår/lovet. Jag vill och måste gå ner till mina 55 kg. Det ska bara gå. Även om det kommer vara kämpigt som fan, även om pojken min kommer bli arg, även om mamma och alla komemr bli oroliga. Det ska bara gå. Så är det. Jag vill bara vara smal. Jag måste sluta äta. Jag måste sluta. Jag måste. Jag vill bli vacker. Jag vet att 55 kg är ganska lite när jag är 1.80 lång, men det är inte orimligt. Fuck this shit.
Nu orkar jag inte skriva mer. Eller rättare sagt orkar inte tänka. Puss
Irritation!
Hej.. Jag är irriterad.. Fick min pojkväns inloggning till pokern för jag vann 40 kr igår.. och nu har jag gått back.. med 4 kronor bara iofs.. men ändå! Jag är så värdelös.. på poker iaf.. och ännu sämre i vissa andra sammanhang.
Jaja, skit samma.. Pojken är hos sina vänner som jag har haft en liten dust med så jag pallade inte följa med.. Jag vet inte vad jag ska göra i den här situationen.. jag blir stressad, ledsen och uppgiven rent ut sagt! Jag vet inte varför jag alltid måste sabba allting jämt.. HELA JÄVLA TIDEN. Men jag känner egentligen att jag inte har gjort något fel.. medvetet iaf. Men det är alltid så. Sånt här händer alltid mig. och då måste det ju vara mitt fel också lixom. Men.. Äh, jag fattar ingenting.
Nu är jag iofs lite full.. Som vanligt. Jag måste sluta dricka. jag älskar att dricka men ibland kan jag känna att det går lite överstyr. Jag vet inte.. Men jag dricker mig ganska ofta full hemma själv.. och då är det ju någonting som inte stämmer.
jag är också nervös. Jag har börjat känna mig lite deprimerad igen. Som när jag var 11-17.. Jag grät häromdagen.. för ingen anledning alls. Det är inte likt mig. Eller det är inte likt den personen jag är nu. Och det skrämmer mig lite. Att jag känner så igen. Jag känner mig så ledsen. + att jag har en jävla massa moodswings hela tiden. Jag kanbske är gravid eller ska ha mens eller nått.. jag vet inte. Men det gör mig förvirrad och hela jag känner mig som ett stort kaos. Sedan får jag inte ihop mitt liv. Det känns som att jag står med alla pusselbitar i mina händer men så fort jag försöker föra dem samman så faller de till aska. Och jag vet inte hur jag ska göra. Jag och min bästa vän har glidit ifrån varandra.. pga att jag inte umgås med henne... tycker hon iaf. men det är så jävla svårt att prioritera.. Jag var hemma hos henne en stund på nyår och jag kände mig bara så jävla utanför. jag känner att jag inte alls passar in där längre. Och jag vill INTE att det ska vara så... men jag vet inte hur jag ska göra för att det inte ska vara så. Det känns som att jag gör fel. Hela tiden. Jag bara gör alla ledsan hur mkt jag än försöker.. Hur ska man göra då? Är det någon som kan berätta hur jag ska göra? Jag vet att vänner alltid går före, och det gör de också. Men när man känner att man inte är där de är längre.. hur gör man då?
Jag försöker intensivt att lämna den sjuka världen. Men det är så jävla svårt. Jag försöker anpassa mig till den här nya friska världen. Men det går inte så jävla bra alls faktiskt.. Jag vet inte när jag ska säga saker, om jag ens ska säga saker.. I psykvärlden som jag har vistats i så länge säger man inte "Hej, vart kommer du ifrån?" utan det är mer "Hej, vart har du varit inlagd?" Och dte är svårt för mig att veta hgur jag ska uppföra mig. Saker jag säger till mina vänner som ett skämt är sådant man inte ens säger alls i den frista världen. Som när jag behövde sy en gång och hade målat ögon och näsa ovanför såret och pratade med läkaren med det djupa såret som mun. Skulle jag säga det i den friska världen skulle de tycka jag var sjuk i huvudet medans mina vänner as garvar åt det. GAAH Detta gör mig helt jävla galen... KAOS!
Bajsihelvetejagpallarintemerkukfittahoraäckelrovhelvete
Hejsvejs!
Jaja, skit samma.. Pojken är hos sina vänner som jag har haft en liten dust med så jag pallade inte följa med.. Jag vet inte vad jag ska göra i den här situationen.. jag blir stressad, ledsen och uppgiven rent ut sagt! Jag vet inte varför jag alltid måste sabba allting jämt.. HELA JÄVLA TIDEN. Men jag känner egentligen att jag inte har gjort något fel.. medvetet iaf. Men det är alltid så. Sånt här händer alltid mig. och då måste det ju vara mitt fel också lixom. Men.. Äh, jag fattar ingenting.
Nu är jag iofs lite full.. Som vanligt. Jag måste sluta dricka. jag älskar att dricka men ibland kan jag känna att det går lite överstyr. Jag vet inte.. Men jag dricker mig ganska ofta full hemma själv.. och då är det ju någonting som inte stämmer.
jag är också nervös. Jag har börjat känna mig lite deprimerad igen. Som när jag var 11-17.. Jag grät häromdagen.. för ingen anledning alls. Det är inte likt mig. Eller det är inte likt den personen jag är nu. Och det skrämmer mig lite. Att jag känner så igen. Jag känner mig så ledsen. + att jag har en jävla massa moodswings hela tiden. Jag kanbske är gravid eller ska ha mens eller nått.. jag vet inte. Men det gör mig förvirrad och hela jag känner mig som ett stort kaos. Sedan får jag inte ihop mitt liv. Det känns som att jag står med alla pusselbitar i mina händer men så fort jag försöker föra dem samman så faller de till aska. Och jag vet inte hur jag ska göra. Jag och min bästa vän har glidit ifrån varandra.. pga att jag inte umgås med henne... tycker hon iaf. men det är så jävla svårt att prioritera.. Jag var hemma hos henne en stund på nyår och jag kände mig bara så jävla utanför. jag känner att jag inte alls passar in där längre. Och jag vill INTE att det ska vara så... men jag vet inte hur jag ska göra för att det inte ska vara så. Det känns som att jag gör fel. Hela tiden. Jag bara gör alla ledsan hur mkt jag än försöker.. Hur ska man göra då? Är det någon som kan berätta hur jag ska göra? Jag vet att vänner alltid går före, och det gör de också. Men när man känner att man inte är där de är längre.. hur gör man då?
Jag försöker intensivt att lämna den sjuka världen. Men det är så jävla svårt. Jag försöker anpassa mig till den här nya friska världen. Men det går inte så jävla bra alls faktiskt.. Jag vet inte när jag ska säga saker, om jag ens ska säga saker.. I psykvärlden som jag har vistats i så länge säger man inte "Hej, vart kommer du ifrån?" utan det är mer "Hej, vart har du varit inlagd?" Och dte är svårt för mig att veta hgur jag ska uppföra mig. Saker jag säger till mina vänner som ett skämt är sådant man inte ens säger alls i den frista världen. Som när jag behövde sy en gång och hade målat ögon och näsa ovanför såret och pratade med läkaren med det djupa såret som mun. Skulle jag säga det i den friska världen skulle de tycka jag var sjuk i huvudet medans mina vänner as garvar åt det. GAAH Detta gör mig helt jävla galen... KAOS!
Bajsihelvetejagpallarintemerkukfittahoraäckelrovhelvete
Hejsvejs!
